Nu när vi kommit hem, landat och skaffat oss lite perspektiv och distans tänkte jag avsluta mitt bloggande, antagligen för en lång tid framöver(!), med en liten sammanfattning för att en dag kunna se tillbaka och kanske skratta något i stil med - "Höhö, just det ja, den maten var ingen höjdare alltså!" eller kanske "Å jävlars, vi såg verkligen en livslevande skunk!" eller kanske till och med svära något i stil med "Den där Che Cuevara, han fick man inte lära sig mycket om i skolan, men däremot alla amerikanska presidenter skulle man kunna utantill!"
Basta landet: Peru
Samsta landet: hmm.. svårt, men det..
Bästa maten:
Samsta maten:
Annorlunda som ätits: Chilimarinerade gräshoppor, alpacka, struts, helgrillat marsvin, rå kaktus, råa sockerrör, counch och vassstrån.
Politiken: Che Cuevara, Sandino och Simon Boliviar. Det latinamerikanska folkets tre politiska hjältar. Vart man än går så ser man gator bära deras namn, speciellt Boliviar, man ser t-tröjor med deras ansikten och graffitiväggar med namn, avbilder och tillhörande text om socialistiska drömmar.
Bästa dagen:
Varsta dagen: Missade flyget i Quito och gränsövergången till Costa Rica.
Mest skrammande stallet: Belize City var nog staden jag kände mig mest obekväm i. Även Guatemala City och San Salvador med sina 6000 mord om året var en aning skräckinjagande! Utöver dessa ställen så var det mestadels i taxibilar man var på helspänn, följde med på kartan, för att kolla att dom körde åt rätt håll etcetera.
Observerade vilda djur: Skunk, kolibri, rådjur, tvättbjörn, havssköldpaddor, nurse shark, två sorters rockor, moräna, lång grön ål, mayakalkon, howler monkeys, spider monkeys, bananspindel, en massa olika krabbor, raposa...
Ekonomi:
Lästa Böcker: Snabba Cash, El Choco, A thousand splendid suns
Antal ställen vi bodde på: 32 tycken + 3 nätter i tält
Måsten på nästa långresa:
Nästa gång i latinamerika: Under en resa som denna; med mycket fritid och mycket tid för eftertanke reflekteras det mer än under vardagen här hemma. Jag har nog i alla fall insett att det är där borta, i "el mundo del espanol", vart det för min del är mest intressant och mest givande att resa. Nu har jag visserligen inte besökt Afrika eller arabvärlden än, men jag kan nog ändå säga att det är denna kontinent jag kommer fortsätta att återvända till. Innan man blir vuxen på riktig (innan 32!), det vill säga barn och den svängen, ska jag göra följande resa: 6 månader i Argentina, Chile, Bolivia, Colombia, Venezuela och Cuba. Finnas även tankar kring någon form utav volontärarbete med spanska studier, Buenos Aires hade varit häftigt!
Miljö kontra
onsdag 27 augusti 2008
Couch surfing at Kim and Trinh's place - Atlanta, Georgia, U.S.
22-23 augusti. Atlanta hade vi endast tänkt på som ett kort stopp, nästintill onödigt, för att byta flyg hem mot Svedala, vi försökte till och med att boka om biljetten, men på grund av priset (1200 kr per person) bestämde vi oss ändå för att spendera dessa två dagar i den amerikanska södern. Nu är det ju så, turligt nog, att när förväntningarna är små så blir det ju faktiskt ofta bra, detta visade sig även bli fallet Atlanta!
Efter ett omtumlande nattflyg och en mindre tidsomställning kunde vi avträda flyget åtta timmar efter midnatt . Eftersom Trinh , vars soffa vi skulle "surfa", hade ett läkarbesök inbokat bara en och en halv timme efter landning och därefter var tvungen att jobba fick vi spendera dagen själva. Hade det varit Sverige hade det ju självklart varit möjligt att hinna men i USA är man ju så rädd för sk "terrorister" att det tar tredubbla tiden att komma ut från en flygplats! Ta av sig skorna, hämta väskan, lämna väskan igen, hämta väskan än en gång fem interntågstationer bort och sist men inte minst två passkontroller. Jag förstår inte.
Väl inne i stan ville vi låsa in våra väskor i något slags förvaringsskåp. Men, återigen, pågrund av den mycket överdrivna rädslan för terroristdåd var ju inte det möjligt. Det finns inga förvaringsskåp i Atlanta fick vi veta på en turistbyrån, jag antar att det är likadant i övriga landet. Vi hade dock tur, efter en mindre övertalning, och fick förvara våra väskor på turistbyrån. Alltså, utöver tjafset om terrorister, delade i alla fall lokalbefolkningen med sig utav ett bra första intryck!
Vi besökte under dagen, något trötta, Martin Luthers visitors center och World of Coca-cola. Det förstnämda stället var både riktigt intressant och uppe på detta även gratis. Det sistnämnda var dyrt, 15 dollar per person, och visade sig vara uppbyggt som någon slags themepark. Det kryllade av coca-cola överviktiga ungar! Precis som på Liseberg kan dom köpa årskort där. Detta skulle av vissa kunna anses mindre hälsosamt då höjdpunkt på detta ställe, vilket faktiskt gjorde besöket värt pengarna, var provsmakningen. Alla Coca-Cola companys drycker fanns att tillgå. En del goda, en del mycket mindre goda. Den klassiska varianten återstår som min favorit. Värt att nämnas är kanske att Coca-Cola har sitt ursprung i Atlanta, från slutet av 1800-talet, vilket alltså är skälet till Coca-Cola Worlds existens i stan. All historia man fick ta del av kändes tyvärr en aning vinklad. Kan inte hela historien men jag vet att dessa stora amerikanska bolag inte påverkar den latinamerikanska världen i bra mån, i alla fall inte så pass bra som dom själva framställde sig. I det stora hela ett intressant, om något jätte amerikanskt, besök!
Efter en promenad genom OS-parken blev vi uphämtade utav Trinhs syster, Kim, i en Volvo V70, vilken tog oss till Midtown. Dessa kvarter hör till de finare i Atlanta. Trinh visade sig vara advokat med en Princeton examen! Mer välutbildad än, eventuellt, blivande vicepresidenten. Tyvärr verkade hon dock även vara arbetsnarkoman:) På grund av detta spenderade vi större delen av tiden med Kim. Efter hämtning av väskor och inpackning i lägenheten bar det av mot poolen. En pool i sann Melroce place anda! En innergård med omkringliggande lägenheter och Atlantas skyline i bakgrunden. I den amerikanska kvällssolen delade vi resminnen, vi från Latinamerika och hon från Europa.
Kommande kväll och kommande dag bjöd på, vilket jag aldrig kunnat ana, två av resans absoluta topp middagsupplevelser. Den första på en koreansk restaurang och den andra på en typisk sydstats restaurang. Koreanska maten var riktigt god, så mycket nya smaker, dessutom blev vi bjudna av advokaten. Vad är väl 120 ynka dollar liksom. Andra middagen mättade våra magar i ett dygn. Den även äcklar oss en aning, med sin friterade onyttighet, än i dag!
Jag åt: Fried chicken, macaroni & cheese, Fried okra, cornbread, peacon pie...och...
Petra åt: ska kolla upp det!
Kan nog nästan inte bli mer södern än så. Tillställningen var alltså inget vidare rent matmässigt men en desto mer givande kulturell upplevelse!
Resterande vistelse inehöll även ett besök i Martin Luthers Kings Jr. födelsehus. Vi ingick i en grupp på 15 besökare. Samtliga av dessa, exklusive oss, var afroamerikaner från andra stater. Enligt Kim, som gjort det här 10 gånger förrut med andra couchsurfare, är de enda vita som besöker huset och kvarteren från Europa. Detta verifierar, mer än mycket, hur bakåtsträvande och trångsynta människor i denna del av USA faktiskt fortfarande är! Denna trångsynhet var, enligt Kim, skälet till att hon så snabbt som möjligt skulle flytta tillbaka till New York, vart hon redan levt i fyra år. En av få städer man kunde få vara vegan i utan att ständigt bli ifrågasatt. Detta därför att staden är så pass mångkulturell och innehåller alla typer av alla typer. Metropolitan är ordet! New York var också, enligt Kim, den absolut bästa staden i landet, tillsammans med San Fransisco, att bo i om man flyttar till USA utifrån för jobb, studier eller dylikt.
Atlanta är faktiskt staden för ett av USA bästa tekniska universitet, Georgia Tech, vilka häftigt nog har ett utbytesprogram med Chalmers. Få se om det bär av tillbaka för en längre vistelse under mitt fjärde år.
Många vettiga konversationer med två mycket vettiga amerikaner senare åkte vi hem. Hem till vardag, skola och, efter två och en halv månad på resande fot, mycket uppskattade rutiner! Främst havregrynsgröt till frukost istället för pankakor.
Förresten, jag ångrar att vi inte nyttjade couchsurfing (www.couchsurfing.com) mer, det är tio gånger roligare och lika många gånger mer givande än att bo på ett hostel. Ha det i åtanke nästa gång ni reser!
Efter ett omtumlande nattflyg och en mindre tidsomställning kunde vi avträda flyget åtta timmar efter midnatt . Eftersom Trinh , vars soffa vi skulle "surfa", hade ett läkarbesök inbokat bara en och en halv timme efter landning och därefter var tvungen att jobba fick vi spendera dagen själva. Hade det varit Sverige hade det ju självklart varit möjligt att hinna men i USA är man ju så rädd för sk "terrorister" att det tar tredubbla tiden att komma ut från en flygplats! Ta av sig skorna, hämta väskan, lämna väskan igen, hämta väskan än en gång fem interntågstationer bort och sist men inte minst två passkontroller. Jag förstår inte.
Väl inne i stan ville vi låsa in våra väskor i något slags förvaringsskåp. Men, återigen, pågrund av den mycket överdrivna rädslan för terroristdåd var ju inte det möjligt. Det finns inga förvaringsskåp i Atlanta fick vi veta på en turistbyrån, jag antar att det är likadant i övriga landet. Vi hade dock tur, efter en mindre övertalning, och fick förvara våra väskor på turistbyrån. Alltså, utöver tjafset om terrorister, delade i alla fall lokalbefolkningen med sig utav ett bra första intryck!
Vi besökte under dagen, något trötta, Martin Luthers visitors center och World of Coca-cola. Det förstnämda stället var både riktigt intressant och uppe på detta även gratis. Det sistnämnda var dyrt, 15 dollar per person, och visade sig vara uppbyggt som någon slags themepark. Det kryllade av coca-cola överviktiga ungar! Precis som på Liseberg kan dom köpa årskort där. Detta skulle av vissa kunna anses mindre hälsosamt då höjdpunkt på detta ställe, vilket faktiskt gjorde besöket värt pengarna, var provsmakningen. Alla Coca-Cola companys drycker fanns att tillgå. En del goda, en del mycket mindre goda. Den klassiska varianten återstår som min favorit. Värt att nämnas är kanske att Coca-Cola har sitt ursprung i Atlanta, från slutet av 1800-talet, vilket alltså är skälet till Coca-Cola Worlds existens i stan. All historia man fick ta del av kändes tyvärr en aning vinklad. Kan inte hela historien men jag vet att dessa stora amerikanska bolag inte påverkar den latinamerikanska världen i bra mån, i alla fall inte så pass bra som dom själva framställde sig. I det stora hela ett intressant, om något jätte amerikanskt, besök!
Efter en promenad genom OS-parken blev vi uphämtade utav Trinhs syster, Kim, i en Volvo V70, vilken tog oss till Midtown. Dessa kvarter hör till de finare i Atlanta. Trinh visade sig vara advokat med en Princeton examen! Mer välutbildad än, eventuellt, blivande vicepresidenten. Tyvärr verkade hon dock även vara arbetsnarkoman:) På grund av detta spenderade vi större delen av tiden med Kim. Efter hämtning av väskor och inpackning i lägenheten bar det av mot poolen. En pool i sann Melroce place anda! En innergård med omkringliggande lägenheter och Atlantas skyline i bakgrunden. I den amerikanska kvällssolen delade vi resminnen, vi från Latinamerika och hon från Europa.
Kommande kväll och kommande dag bjöd på, vilket jag aldrig kunnat ana, två av resans absoluta topp middagsupplevelser. Den första på en koreansk restaurang och den andra på en typisk sydstats restaurang. Koreanska maten var riktigt god, så mycket nya smaker, dessutom blev vi bjudna av advokaten. Vad är väl 120 ynka dollar liksom. Andra middagen mättade våra magar i ett dygn. Den även äcklar oss en aning, med sin friterade onyttighet, än i dag!
Jag åt: Fried chicken, macaroni & cheese, Fried okra, cornbread, peacon pie...och...
Petra åt: ska kolla upp det!
Kan nog nästan inte bli mer södern än så. Tillställningen var alltså inget vidare rent matmässigt men en desto mer givande kulturell upplevelse!
Resterande vistelse inehöll även ett besök i Martin Luthers Kings Jr. födelsehus. Vi ingick i en grupp på 15 besökare. Samtliga av dessa, exklusive oss, var afroamerikaner från andra stater. Enligt Kim, som gjort det här 10 gånger förrut med andra couchsurfare, är de enda vita som besöker huset och kvarteren från Europa. Detta verifierar, mer än mycket, hur bakåtsträvande och trångsynta människor i denna del av USA faktiskt fortfarande är! Denna trångsynhet var, enligt Kim, skälet till att hon så snabbt som möjligt skulle flytta tillbaka till New York, vart hon redan levt i fyra år. En av få städer man kunde få vara vegan i utan att ständigt bli ifrågasatt. Detta därför att staden är så pass mångkulturell och innehåller alla typer av alla typer. Metropolitan är ordet! New York var också, enligt Kim, den absolut bästa staden i landet, tillsammans med San Fransisco, att bo i om man flyttar till USA utifrån för jobb, studier eller dylikt.
Atlanta är faktiskt staden för ett av USA bästa tekniska universitet, Georgia Tech, vilka häftigt nog har ett utbytesprogram med Chalmers. Få se om det bär av tillbaka för en längre vistelse under mitt fjärde år.
Många vettiga konversationer med två mycket vettiga amerikaner senare åkte vi hem. Hem till vardag, skola och, efter två och en halv månad på resande fot, mycket uppskattade rutiner! Främst havregrynsgröt till frukost istället för pankakor.
Förresten, jag ångrar att vi inte nyttjade couchsurfing (www.couchsurfing.com) mer, det är tio gånger roligare och lika många gånger mer givande än att bo på ett hostel. Ha det i åtanke nästa gång ni reser!
Parapente en Miraflores - Lima, Peru
18-20 augusti. Latinamerika delen av resan, vilket är nästan hundra procent av alltihop(!), inleddes med dess största stad, Mexico City, och avslutades i, vad jag tror, dess femte största stad, LIMA. En stor, smutsig, ytterst farlig och våldsam stad om man jämnför med övriga Peru, och för den delen även med större delar av övriga kontinenten.
FÄNGELSE. Tre dagar hade vi till vårat förfogande. Det kan tyckas lite i en så pass stor stad men samtidigt, utav majoriteten av dess turister, kan det tyckas mycket! Lima har inga klara highlights att bjuda på som tidigare destinationer i landet. Inga turist måsten alltså! Nu är det ju oftast inte dessa som blir de slutgiltiga guldkornen, med undantag samtliga hittills(!), utan det är ju snarare när man hittar något mer eget. Efter att både jag och Petra hade läst boken El Choco med dess fängelsebesök i den bolivianska huvudstaden tänkte vi att det måste ju finnas liknande fängelsen och vara möjligt att göra liknande besök även i Lima. Speciellt nu när vi hade hört att stan skulle vara så farlig och allt! Vi lyckades få fram ett namn på ett lämpligt fängelse, rekommendationer för detta, vägbeskrivning och sist men inte minst ett namn på en, för narkotikabrott, fängslad irländare. Dessvärre, när vi väl kom i kontakt med fängelset per telefon, ville dom ha papper signerade papper från konsulatet för att släppa in oss. Med andra ord blev allt mycket krångligare, så vi la ner fängelsevisiten, det som kunde ha blivit ett sk guldkorn!
PARAGLIDING. Vi lyckades dock styra upp en annan hit! Paragliding över stilla havsklipporna. Bucket list, check! Det var riktigt häftigt, tyvärr en aning dyrt, men väl värt pengarna. Utsikten bestod av Limas östermalm, stilla havet och dess surfare, kärleksparken och ytterligare fyra parker därtill. 15 minuters tandemflygande blev det var. Enligt killen på hostelet hade vi riktig tur. Han hade själv väntat på rätta vädret i över en månad när han själv gjorde samma flygning. Alltså var vi mer än nöjda med detta!
MAT. Lima är känt för sina restauranger. Vi provade några lokala rätter för stan, tyvärr klaffade ingen av dessa smaker med våra smaklökar! Så matintaget bestod, efter att ätit lokalmat i tre veckor, även av libanesiskt, koreanskt och Pizza Hut!
LIMA DOWNTOWN. Större delen av våran tid i stan, liksom många andra turister, spenderade vi i stadsdelen Miraflores. Nu kan man ju inte besöka en stad utan att se dess riktiga centrum, så vi tog en taxi till denna stadsdel. Dessvärre krockade taxibilen med en annan taxibil! Efter att ha bevittnat ett jätte gräl bestående av de både chaufförerna och en polis, fick vi efter en kvart betala halva summan till chauffören av bestämt pris, och därefter ta en annan bil resterande sträcka. Petra var skärrad men jag tyckte det var mest kul.
TAXIRESOR. Mer knäppa taxiresor blev det. Vi åkte med en liten gubbe, till flygplatsen, som verkade mer intresserad av allt förutom vägen. Han pillade med mobilen, skrek åt andra bilar, varvade motorn och tvärbromsade om vart annat. Helt galen var han, vi övervägde, flera gånger, att be honom stanna så vi kunde ta en annan bil. Vi var i minst fem riktigt nära "nära krocken situationer"! Jag tackade honom när han sträckte över väskan med de svenska orden "Tack, din jävla idiot!" Hoppas han gick hem och slog upp det i en ordbok.
BATMAN. Under incaleden blev vi tipsade av amerikanerna om "Batman - El caballero de la noche", dom trodde den skulle få fler Oscar statyetter än självaste Titanic! Jag hoppas dock inte det, somande nämligen efter en för stor dos "action tristess" efter halva filmen! Det hela gick i och för sig lös på endast 17 kr så någon större förlust var det ju inte, annars hade jag ju säökert sett den i Sverige för en hundring!
SCHACK. Så fort vi fick en stund över plockades spelet fram. Inge nav oss har väl egentligen spelat på riktigt förrut. Men nu, när vi väl kom igång på riktigt, är det ju hur kul som helst! Vi hann med 14 matcher i Lima. Tyvärr hade Petra majoritet i vinster efter dessa fjorton, men jag vann de två sista, så just nu är jag nog bäst. Köpte även med mig ett handmålat, ganska stort, spel hem. Spanjorer mot indianer.
Detta var sista inlägget från Sydamerika! Efter Lima återstod endast två dagar i Atlanta, därefter Sverige, vart jag är nu!
Borta bäst, men hemma fortfarande väldigt bra.
FÄNGELSE. Tre dagar hade vi till vårat förfogande. Det kan tyckas lite i en så pass stor stad men samtidigt, utav majoriteten av dess turister, kan det tyckas mycket! Lima har inga klara highlights att bjuda på som tidigare destinationer i landet. Inga turist måsten alltså! Nu är det ju oftast inte dessa som blir de slutgiltiga guldkornen, med undantag samtliga hittills(!), utan det är ju snarare när man hittar något mer eget. Efter att både jag och Petra hade läst boken El Choco med dess fängelsebesök i den bolivianska huvudstaden tänkte vi att det måste ju finnas liknande fängelsen och vara möjligt att göra liknande besök även i Lima. Speciellt nu när vi hade hört att stan skulle vara så farlig och allt! Vi lyckades få fram ett namn på ett lämpligt fängelse, rekommendationer för detta, vägbeskrivning och sist men inte minst ett namn på en, för narkotikabrott, fängslad irländare. Dessvärre, när vi väl kom i kontakt med fängelset per telefon, ville dom ha papper signerade papper från konsulatet för att släppa in oss. Med andra ord blev allt mycket krångligare, så vi la ner fängelsevisiten, det som kunde ha blivit ett sk guldkorn!
PARAGLIDING. Vi lyckades dock styra upp en annan hit! Paragliding över stilla havsklipporna. Bucket list, check! Det var riktigt häftigt, tyvärr en aning dyrt, men väl värt pengarna. Utsikten bestod av Limas östermalm, stilla havet och dess surfare, kärleksparken och ytterligare fyra parker därtill. 15 minuters tandemflygande blev det var. Enligt killen på hostelet hade vi riktig tur. Han hade själv väntat på rätta vädret i över en månad när han själv gjorde samma flygning. Alltså var vi mer än nöjda med detta!
MAT. Lima är känt för sina restauranger. Vi provade några lokala rätter för stan, tyvärr klaffade ingen av dessa smaker med våra smaklökar! Så matintaget bestod, efter att ätit lokalmat i tre veckor, även av libanesiskt, koreanskt och Pizza Hut!
LIMA DOWNTOWN. Större delen av våran tid i stan, liksom många andra turister, spenderade vi i stadsdelen Miraflores. Nu kan man ju inte besöka en stad utan att se dess riktiga centrum, så vi tog en taxi till denna stadsdel. Dessvärre krockade taxibilen med en annan taxibil! Efter att ha bevittnat ett jätte gräl bestående av de både chaufförerna och en polis, fick vi efter en kvart betala halva summan till chauffören av bestämt pris, och därefter ta en annan bil resterande sträcka. Petra var skärrad men jag tyckte det var mest kul.
TAXIRESOR. Mer knäppa taxiresor blev det. Vi åkte med en liten gubbe, till flygplatsen, som verkade mer intresserad av allt förutom vägen. Han pillade med mobilen, skrek åt andra bilar, varvade motorn och tvärbromsade om vart annat. Helt galen var han, vi övervägde, flera gånger, att be honom stanna så vi kunde ta en annan bil. Vi var i minst fem riktigt nära "nära krocken situationer"! Jag tackade honom när han sträckte över väskan med de svenska orden "Tack, din jävla idiot!" Hoppas han gick hem och slog upp det i en ordbok.
BATMAN. Under incaleden blev vi tipsade av amerikanerna om "Batman - El caballero de la noche", dom trodde den skulle få fler Oscar statyetter än självaste Titanic! Jag hoppas dock inte det, somande nämligen efter en för stor dos "action tristess" efter halva filmen! Det hela gick i och för sig lös på endast 17 kr så någon större förlust var det ju inte, annars hade jag ju säökert sett den i Sverige för en hundring!
SCHACK. Så fort vi fick en stund över plockades spelet fram. Inge nav oss har väl egentligen spelat på riktigt förrut. Men nu, när vi väl kom igång på riktigt, är det ju hur kul som helst! Vi hann med 14 matcher i Lima. Tyvärr hade Petra majoritet i vinster efter dessa fjorton, men jag vann de två sista, så just nu är jag nog bäst. Köpte även med mig ett handmålat, ganska stort, spel hem. Spanjorer mot indianer.
Detta var sista inlägget från Sydamerika! Efter Lima återstod endast två dagar i Atlanta, därefter Sverige, vart jag är nu!
Borta bäst, men hemma fortfarande väldigt bra.
Camino Inca con cuatro americanos de Detroit - Cuzco, Peru
Efter att ha stigit upp klockan 05.00 pågrund av den tidiga, avsedda(!), hämtningen, stressat, packat och checkat ut från hostelet blir vi självklart, som så många gånger tidigare, upplockade 45 minuter för sent. När det handlar om att man mister sömn kan dom väl i alla fall försöka hålla tiden tycker man! Men nej.
Även leden tog sin början med ett bakslag. När vi kom till första check pointen, där man tar sig in på och påbörjar själva leden, hade företaget vi skulle gå med fummla till det med tillstånden. Eller rättare sagt var det nog teknikkrångel, men dom kunde ju faktiskt haft med sig en papperskopia eller liknande! För vi fick ju faktiskt vänta i över två timmar innan det hela kunde ta fart. Vi som hade stigit upp vid fem och allt! Då var inte humöret på topp. Som tur var så blev aldrig värre. Organisationen, Andean Life, höll mycket höga mått resterande dagar, mycket höga till och med!
Första dagen....
Andra dagen...
Tredje dagen....
Fjärde dagen började tidigt. Detta pågrund av att vi skulle nå fram till Machu Pitchu i soluppgången. Även om morgondimman överhängde ruinerna, observerade från "the sun gate", en aning blev detta en öförglömlig syn. Lugnet, luften och underverket. Dock med viskande från en mindre hjord turister men vad gjorde väl det, man vill ju dela det hela med någon! Väl framme vid, den fortfarande växande, incastaden tog Row med oss på en guidning. Vi fick även nästintill oändlig tid på oss för egen upptäckt. Efter fura timmar, och en aning illamående, bestämde vi oss dock för att lämna stället. Likaså gjorde Row och amerikanarna, detta i Perus dyraste buss, 7 dollar för 25 minuter. Vilken tog oss till Aguas Caliente, vart ifrån Perus dyraste tåg, efter några hejdå öl med Row och folket från detroit, tog oss tillbala till Cuzco.
Även leden tog sin början med ett bakslag. När vi kom till första check pointen, där man tar sig in på och påbörjar själva leden, hade företaget vi skulle gå med fummla till det med tillstånden. Eller rättare sagt var det nog teknikkrångel, men dom kunde ju faktiskt haft med sig en papperskopia eller liknande! För vi fick ju faktiskt vänta i över två timmar innan det hela kunde ta fart. Vi som hade stigit upp vid fem och allt! Då var inte humöret på topp. Som tur var så blev aldrig värre. Organisationen, Andean Life, höll mycket höga mått resterande dagar, mycket höga till och med!
Första dagen....
Andra dagen...
Tredje dagen....
Fjärde dagen började tidigt. Detta pågrund av att vi skulle nå fram till Machu Pitchu i soluppgången. Även om morgondimman överhängde ruinerna, observerade från "the sun gate", en aning blev detta en öförglömlig syn. Lugnet, luften och underverket. Dock med viskande från en mindre hjord turister men vad gjorde väl det, man vill ju dela det hela med någon! Väl framme vid, den fortfarande växande, incastaden tog Row med oss på en guidning. Vi fick även nästintill oändlig tid på oss för egen upptäckt. Efter fura timmar, och en aning illamående, bestämde vi oss dock för att lämna stället. Likaså gjorde Row och amerikanarna, detta i Perus dyraste buss, 7 dollar för 25 minuter. Vilken tog oss till Aguas Caliente, vart ifrån Perus dyraste tåg, efter några hejdå öl med Row och folket från detroit, tog oss tillbala till Cuzco.
tisdag 26 augusti 2008
Indigenas en el lago de mas alto del mundo - Puno y Lago de Titicaca, Peru
Efter att bussen brakat tre kvartet från buss....
fredag 8 augusti 2008
El canon mas grande del mundo - Arequipa y Colca County, Peru
Efter misslyckade flygreservationer och annat resetrubbel har turen nu vant! Det hela borjade med tva natter, mycket kalla sadana , i Perus nast storsta stad Arequipa. Redan forsta anblick av staden, det vill saga flygplatsen, verifierade varan farhaga, turtistinvasion! Tror inte det kan bli mer "gringo trail" an sodra Peru i hela latinamerika. Varannan manniska man moter pa stan ar vasterlanning. Pa ett satt ar det lite trakigt men samtidigt gor det ju det hela mycket enklare. Vi har hittills rest genom sa manga "dodsstader" och ovalkommnade platser att det nastan kanns skont att snabbt och enkelt kunna fa allt ordnat i form av tours och liknande. Det basta ar egentligen att aven den aldre generationen latt kan ta del av detta, nagongang i livet, maste se land och kultur. Finns inte en likhet med Mallorca! Guiderna pratar allt fran tyska, franska och engelska. Om nagra ar pratar dom sakert svenska ocksa!
Det dar med tours da. Det ar man ju en aning skeptisk till egentligen, vi hare ju inte gjort nagot sadant tidigare, fordomen ar ju att det ska kannas just Mallorca och oakta. Vi har i alla fall gjort en sadan nu. En bussresa i Colca County. I en grupp pa 12 personer; varav halften var peruaner, två belgare, två hollandare och så vi, två svenskar. Vi besökte, eller körde igenom, första dagen ett naturreservat var alpackor, lamor och vicunas rörde sig, helt vilt, i stora flockar enligt bilden. Därefter besöktes 5 av de 17 små colca byarna och sist men inte minst, världens största kanjon, Colca Canyon! Dubbelt så djup som dess motsvarighet i USA , vilken visseriligare var en aning finare rent geologiskt, men som sagt , en aning mindre! Jag är inte säker, en peruan i rullstol påstod i alla fall så, att kondoren, världens största fågel, bara finns i Peru. Vi såg 7 stycken sådana, på nära håll, segla över oss och kanjonen. Detta ogonblick ligger nu delad etta med vyerna fran Cotopaxis glaciar.
En trip enligt detta schema hadeantagligen varit mycket mer komplicerad att göra på egen hand, främst hade det tagit mycket längre tid. Och jag, vi. hade absolut inte velat missa den. Höjdpunkten måste ha varit att få se byarna. Många hemma i Sverige kan inte tänka sig på långa vägar hur primitivt människor fortfarande lever här. Mat för dagen är vad allt handlar om.
Det dar med tours da. Det ar man ju en aning skeptisk till egentligen, vi hare ju inte gjort nagot sadant tidigare, fordomen ar ju att det ska kannas just Mallorca och oakta. Vi har i alla fall gjort en sadan nu. En bussresa i Colca County. I en grupp pa 12 personer; varav halften var peruaner, två belgare, två hollandare och så vi, två svenskar. Vi besökte, eller körde igenom, första dagen ett naturreservat var alpackor, lamor och vicunas rörde sig, helt vilt, i stora flockar enligt bilden. Därefter besöktes 5 av de 17 små colca byarna och sist men inte minst, världens största kanjon, Colca Canyon! Dubbelt så djup som dess motsvarighet i USA , vilken visseriligare var en aning finare rent geologiskt, men som sagt , en aning mindre! Jag är inte säker, en peruan i rullstol påstod i alla fall så, att kondoren, världens största fågel, bara finns i Peru. Vi såg 7 stycken sådana, på nära håll, segla över oss och kanjonen. Detta ogonblick ligger nu delad etta med vyerna fran Cotopaxis glaciar.
En trip enligt detta schema hadeantagligen varit mycket mer komplicerad att göra på egen hand, främst hade det tagit mycket längre tid. Och jag, vi. hade absolut inte velat missa den. Höjdpunkten måste ha varit att få se byarna. Många hemma i Sverige kan inte tänka sig på långa vägar hur primitivt människor fortfarande lever här. Mat för dagen är vad allt handlar om.
Ett klagomal med denna tourpryl är dock alla dessa, vilka jag tror det är mycket av, kommisions pengar framst i form av matstoppen. Vi åt på riktiga turistrestauranger. Visserligen erbjöd två av dessa välsorterade buffer vilka var mycket bra. Men samtidigt inger det ju inte samma känsla som att sitta på en lokal gaturestaurang med uteslutande lokalbefolkning, som smyg pekar på en, medan man äter. I och for sig hade vi kanske inte fatt prova alla dessa peruanska delikatesser pa detta vis. Sammanfattningsvis finns det ju faktiskt positiva och negativa sidor med allt , men i varat lage for stunden, mest positiva!
Nasta tour, efter en nattbuss, idag torsdag, till Lake Titicaca och dess oar. T ror dock inte detta paket innehaller dessa middager! Mest ett paket med ordnad transport, boende i vardfamilj och sadana forenklande atgarder!
Nasta tour, efter en nattbuss, idag torsdag, till Lake Titicaca och dess oar. T ror dock inte detta paket innehaller dessa middager! Mest ett paket med ordnad transport, boende i vardfamilj och sadana forenklande atgarder!
Nagra ord om Arequipa som stad. Egentligen är alla städer vi besökt hittills uppbyggda på samma sätt, på kolonialt vis, med ett torg och en katedral i mitten och sen bygger allt vidare utan på det. Därför finns det inte så mycket att säga egentligen. Jag har i alla fall ätit både alpacka och struts! Strutsen var helt klart bäst. I övrigt ar staden lungn och saker. Finaste kolonial kyrkan med tillhoreande torg sa har langt. Fort visso, som tidigare, ar aven har fattigdomen valdigt spridd. Mangas levebrod, speciellt i de sma byarna utanfor Arequipa, lever pa att kla upp sig i nationaldress med en alpacka vis sidan om for att turister ska fotografera dom mot dricks. Detta kan inte ge manga soles om dagen.
Bussen börjar närma sig avgång; mot Puno, Titicaca och dess flytande, handgjorda, vassöar!
Bussen börjar närma sig avgång; mot Puno, Titicaca och dess flytande, handgjorda, vassöar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
